Efter att ha bott 14 år utomlands och alltid för långt från kusten så var det dag att åter bli båtägare. Sedan ett år tillbaka har jag följt alla de stora begagnad-båt-websites och letat efter allt från Swan 57 till Mini transat. Under höstseglingen till Mön med Rikard Roth och några till började min egna behovsbild klarna. Jag har tidigare haft Albin Expresser. Den första var ny levererad från Albin varvet i slutet av 70-talet som vi döpte till Miss-X. Den låg oftast i kanalen faktiskt även om jag tro att vi egentligen inte hade en plats… Den andra köptes jag 1994 inför SM i Lomma 1995 och döptes till Gerda-Ulrika, efter min hustru. Mina föräldrar ägde en legendarisk Norlin one-off som först hette Stress, sen Gorm när den kom till Skanörs hamn och sedermera blev den döpt till Sylvia, efter min mamma. Vi kappseglade intensivt under mitten slutet av åttiotalet och jag är ganska nöjda med resultaten vi presterade. Totalsegern på Gotland Runt var nog det jag är mest nöjd med. Under samma period skördade Nils Jeppesen och X-yachts stora framgångar på IOR scenen. Vid ett flertal Själland runt och Gordons gin cup seglade vi mot både Andelsbanken,(X- one ton) och Ramashang en X ¾ ton. Det var dess goda minnen som fick som fick mina båtdrömmar att sikta in sig på att hitta en X ¾ ton i bra skick.
Den första jag hittade låg i Oslo men var i så dåligt skick att jag passade trots att priset bara var 80 000kr. Nästa hittade jag i Dielette i Normandie.
I mitten av Januari flög jag ner för att kolla in båten som legat på land sedan nästan två år tillbaka. Hon var naturligtvis smutsig och såg lite bortglömt ledsen ut men strukturellt och utrustningsmässigt var båten i toppskick. Efter någon timmes krypande runt i båten och knackat över allt på skrov och däck, i jakt på delamineringar, så hade jag bestämt mig. Det är min båt! En tidigare ägare hade sysslat med singlehand kappsegling och modifierat båten för detta. Passade mig perfekt då jag har samma ambitioner. Ombyggnaden består bla. annat i ny mast med svepta spridare, för att bli av med backstagen. Djupare köl med bulb för at kompensera bristen på relingskött. Ett djupare och effektivare roder. Enklare segelplan med bara 100% fockar. En verkligt seriös autopilot från NKE samt en massa andra småjusteringar.
Dags för sjösättning
Code zero bryggsegling i Dielette
Efter att ha studerat vindstatistiken för engelska kanalen och Nordsjön kom jag fram till att februari kunde vara en bra tid att segla hem. Enligt historiken skulle det vara 90% chans till sydvästlig vind och temperaturen skulle kunna vara en bra bit in på plussidan av termometern. Till min hjälp hittade jag en rutinerad singelhand seglare vid namn Leino Svensson som bla annat vunnit Silver Rudder i sin Mini Transat. Planen var att segla hem till kanalen på 10 dagar och köra lite längre etapper och kanske göra två till tre strandhugg innan Kielkanalen. Det började bra med Sydvästlig vind och 9 knop medström runt Cape de Hague till Cherbourg. I Cherbourg hade det utlovats en NKE specialist som skulle hjälpa mig att få liv i autopiloten som inte ville fungera.
Bryggsegling i Cherbourg
Dagen därpå visade det sig att det inte skulle dyka upp någon specialist så vi lämnade så fort tidvattnet vänt till vår fördel. Siktet var inställt på Calais. En tur på lite över 100 dm. Snart kunde vi hissa en Code zero och vi gjorde bra fart mot målet. Vinden vred sakta under natten och när det blev ljust igen hade det blivit stiltje. Syster Yanmar fick startas och vi tuffade mot Dover Strait som bara låg några distansminuter fram. Tidvatten strömmen började tillta och närmade sig fyra knop och precis när vi skall svänga runt den sista udden innnan Calais så börjar maskinen gå ojämt, mest bara på en cylinder för att sen sen stanna helt. Vi gjorde ju bra fart över grund mot Calais. Enligt mina beräkningar skulle vi nå dit på ca 90 minuter bara med strömmen som draghjälp. Efter några resultatlösa försök att starta maskin igen så kallade jag upp Hamnfogden i Calais för att försöka arrangera bogsering. Efter tre försök utan svar så kände jag att det var tid att prova lite skarpare vapen. Mitt MayDay anrop fick omedelbar respons från en Sjöpolis/militär-patrullbåt som var i närheten. Det var ju 40 år sedan jag tog min VHF licens och jag har nu lärt mig att det finns andra varianter på nödanrop…
Motorproblemet visade sig vara en luftbubbla i bränsleledningen och en smutsig injektor. Bränslemätaren var också omvänd, dvs när den visar fullt är tanken tom och tvärt om.
Dagen efter lämnade vi Calais och nu var det slut på Sydvästen. Ganska snabbt hade vi två rev i storen och en liten fock. Kryssandet mellan sandreven gick perfekt och vi hittade en bra balans mellan att gå nära stranden i motström och nära separationsleden i medström. Vinden ökade stadigt och strax innan Hook van Holland(Rotterdam) låg den stadigt på över 15m/s. Vindprognosen i mina gribfiler sa något annat så det fick bli ett depåstopp i Hook Van Holland. Det var inte så mycket segelbåtar på havet och trafikledningen hade bra koll på oss tror jag. Lotsen eskorterade oss till sin lilla hamn och efter kvällsdönnern blev det en godnatt.
Arla morgon i Hook van Hollands lotsbåtshamn
Väderprognosen lovade fortsatt ostlig vind runt 15 meter. I fas med tidvattenströmmen lämnade vi Hook van Holland med siktet inställt på Den Helder vid Texel. Efter en lång kryss nådde vi inseglingen och fick återigen eskort till hamnen av sjöpolisen som verkade lite överraskade att vi var ute och seglade när det blåste kuling och var minusgrader. När morgonen kom fick vi besök av hamnkaptenen Jost som visade sig vara den NKE specialisten vi saknat i Cherbourg. Autopilot visade sig fungera alldeles utmärkt efter en liten justering av nån nätverksparameter. Vår båt var rätt fuktig efter allt kryssande och Jost lånade ut sin avfuktare och klubbens tvättstuga så snart var vi både nyduschade med torra kläder och båt.
Nästa etapp var till Borkum. Väl framme började det snöa. Morgonen därpå lämnade vi hamnen i solsken och lätt snöfall.
Förberedelser för avgång från Borkum
Temperaturen var nu nere på minus 5 men sjön höll fortfarande plus 3 så det var egentligen inga problem. Väderprognosen hade lovat 8-10m/s från ost men likt dagarna innan visade det sig inte stämma. När vi närmade oss Elbes mynning låg vinden mer på 18m/s. Väl inne i Elbe föll vattentemperaturen till nära noll och lufttemperaturen minus 8. Nedisningen började och snart var mantågen ca 10 cm tjocka av isbark. På däck var det ca 3 cm tjockt islager. Vi kunde ju se Cuxhaven i horizonten så det kändes rätt OK. Sjöpoliseskorten bidrog också till att hålla oron borta. Väl i hamn ville inte seglen komma ner alla brytblock vi mastfoten var inbakade i en stor isklump och fallen rörde sig ingenstans. Efter handgemäng med vinschhandtag och skrivmejsel lyckade Leino för linorna att löpa och seglen kom ner. I processen hade Leino valt att ta av sig handskarna i några minuter för att få bättre grepp. Morgonen därpå var blåsorna på hans händer stora som pingisbollar. Sjukhuset i stan tog väl hand om honom. Förhoppningen var att snarast möjlig gå över till Brunnsbüttel och Kielkanalen men efter någon dag var det uppenbart att fortsatt färd var omöjlig pga av isläget i Elbe. På Lördagen ställdes all färjetrafik över Elbe in och då fattade jag beslutat att lämna båten och ta tåget hem istället. Vi svenskar är ganska populära i Tyskland. Båtklubben i Amerikahafen, Liegegemeinschaft Cuxhaven-Fährhafen, där båten ligger blev djupt engagerade i vår färd och när jag blev tvungen att lämna båten så utsågs det ett båtvaktslag som skulle hålla öga på båten till jag återvänder.
Isbrytaren anländer till Cuxhafen
Ensam i Amerikahafen i Cuxhafen
På tåget hem gjorde jag följande inlägg på Facebook:
Sitter på tåget hem från Cuxhaven. The beast from the east fyllde Elbe med is. Till och med färjor ställde in pga isvallar. X 3/4 ton har dålig isklassning och får bo I Amerikahafen I Cuxhafen de närmaste tre veckorna. Seglingen från Dielette via Cherbourg, Calais, Hook van Holland, Den Helder, Borkum och till sist Cuxhafen har varit mestadels fantastisk. Två gånger har vi blivit bordade av kustbevakningen, I Frankrike och Holland. I Calais fick vi be om support att komma I hamn då både vind och motor valde att strejka samtidigt. Inte strömmen dock. I övrigt inga haverier och tala om trots att all segling sedan Calais har varit bidevind med I genomsnitt 14m/s. Det senaste etappen utlovades 8-10m/s men verkligheten blev 8+10m/s… Båten uppförde sig exemplariskt trots stökiga förhållanden! Den närmaste vägen mellan Dielette och Skanör är 712 M. Det stod 690 M på trippmätaren I morse. Det kostar att kryssa. Eller som Hamnkapten I den Helder sa: man får 1,4 gånger mer segling när det är bidevind;) Autopiloten har stökat lite med oss och oftast inte fungerat. Två timmars systematisk felsökning igår identifierade en liten fjärrkontroll som boven i dramat. En droppe saltvatten på fel ställe och den seriella kommuniationsbussen flippar ut. Till påsk blir det hemsegling med hygge från Cuxhaven. Skrik till om du är sugen på att segla med:)
Vid tangenterna
Jens Listrup
